Folkmordet Seyfo 1915 är inte längre en fråga för historikerna att utreda, eftersom det är ställt utom allt rimligt tvivel ett avsiktligt folkmord där den ungturkiska regeringen hade för avsikt att radera de kristna grupperna i landet. Men Seyfo är inte bara en historisk händelse, utan ett socialt nutidsproblem för våra politiker att hantera. Det säger professor emeritus Ove Bring, en av världens mest välrenommerade folkrättsexperter, som här berättar om folkmordet Seyfos erkännande; vägen till riksdagens beslut och regeringens vägran att implementera beslutet. Vi träffas hemma hos honom på Söder i Stockholm och gör en tillbakablick på hur frågan om folkmordet 1915 har hanterats i Sverige, hur folkrätten definierar Seyfo, vilken roll professor David Gaunts bok har spelat i den akademiska världen och vilka orsaker som kan dölja sig bakom svenska regeringars vägran att göra riksdagsbeslutet till utrikespolitik. I januari 2007 medverkade Ove Bring i ett Seyfo-seminarium i riksdagen. Han sade att historikerna hade gjort sitt, nu var det upp till politikerna att agera. Videoklipp från detta tillfälle är inkluderat i detta program.
Den 10 mars 2010 erkände riksdagen Seyfo. Ove Bring lyssnade på radiosädningarna direkt från kammaren och införde ett kapitel om det i sin nya bok “De mänskliga rättigheternas väg genom historien och litteraturen” (Atlantis 2011).
Socialdemokraterna var 2010 i opposition och röstade för ett erkännande, med ett kongressbeslut från 2009 i ryggen. Inför valet 2014 deltog statsministerkandidaten Stefan Löfvén i assyriska nyårsfirandet Akitu i Södertälje. Assyria TV intervjuade honom om riksdagsbeslutet och han lovade att han som statsminister skulle följa riksdagens beslut. Vi lät Ove Bring ta del av Stefan Löfvéns löfte. Bring säger att Löfvén var lite väl optimistisk när han sade att regeringen måste rätta sig efter riksdagens beslut, eftersom det är regeringen som bestämmer utrikespolitiken och inte riksdagen. Löfvén var inte riktigt varm i kläderna i utrikespolitiken. Men det är tråkigt att politiker säger en sak i opposition och en annan i regeringsställning, för det undergräver förtroendet hos vanligt folk, säger Bring.
Ove Bring har också gått igenom den utredning som UD 2015 beställde av professor Pål Wrange vid Stockholms universitet, en av hans gamla medarbetare. Bring konstaterar att utredaren inte kommer med någon rekommendation att inte erkänna Seyfo, utan säger att det kan vara problematisk för regeringen att tala om historiska folkmord på olika sätt. Utredningen är resonerande, säger Bring, som tror att regeringen var besviken över att den inte gav ett klart besked som stöd för regeringens vägran att ta tag i erkännandet. Möjligen var det därför som regeringen inte ville lämna ut utredningen när den kom ut. Det tog tid innan Svante Lundgren och andra experter kunde få ut den från UD. Det tyder på att man inte är tillfreds med resultatet, menar Bring. Likväl försökte utrikesminister Margot Wallström i riksdagsdebatt med Robert Hannah (L) den 9 maj 2017 gömma sig bakom denna utredning.
Den 18 maj 2017 anordnade ABF ett seminarium i Tumba om Seyfo, men det var bara för partimedlemmar och några inbjudna gäster. Ove Bring var inbjuden. Där fick Ilan De Basso, kommunalråd i Jönköping och ledamot i partistyrelsen, svara för partiledningen. På frågan om vem som egentligen äger frågan om Seyfo i det socialdemokratiska partiet, tror Ove Bring att det kan ligga nära till hands att man gör en boskillnad och låter assyriska socialdemokrater svara på kritiken, medan icke-assyriska S-politiker håller sig utanför. Jämfört med inställningen till förintelsen råder det en tystnad i fråga om Seyfo, eftersom man inte kan stöta sig med Tyskland om man talar om förintelsen, men det gör man med Turkiet som konsekvent förnekar ansvar. Bring säger att den svenska regeringen måste ändra politik i folkmordsfrågan, engagera sig mer och ta strid med Turkiet – ett engagemang som kanske har en handelspolitisk kostnad, men som är nödvändigt för att försvara folkrätten och de nya medborgare som är en del av Sverige, för vilka Seyfo ett öppet sår och ett tickande socialt problem.
När det gäller Turkiet tror inte Ove Bring att ett erkännande kommer inom överskådlig tid. Det krävs en ny generation innan landet kan göra upp med sitt förflutna så som Tyskland gjorde en gång i tiden och kompenserade offrens efterlevande ekonomiskt, säger Bring. På frågan om det finns en preskriptionstid för att kräva kompensation för t ex konfiskerad egendom, säger Bring att mellanstatligt är det preskriberat, men individer och organisationer kan ställa krav t ex i Europadomstolen i Strasbourg. Även stater som Armenien kan kräva att en sanningskommission bildas för att kompensera efterlevande. I slutet av 1990-talet hade t ex Sverige en sanningskommission som utredde stulet naziguld som hade betalats till Sverige i handel med Nazityskland. Sverige kompenserade de efterlevande trots att det inte hade en juridisk skyldighet. En summa pengar betalades till en judisk organisation i Sverige. Turkiet skulle kunna göra på samma sätt, inte för att de är juridiskt skyldiga, utan de skulle kunna sluta ett avtal med Armenien. Israeliska organisationer fick ersättning från dåvarande Väst Tyskland. Det går att hitta modeller för kompensationer. Penningens storlek är då inte av betydelse, utan en symbolisk fråga; människor vill få erkännande av att deras förfäder mördades och ett erkännande av att de som grupp har blivit utsatta för ett folkmord. Det är också märkligt att Turkiet inte gör skillnad på den regim som fanns i Konstantinopel då och den nya republik som finns idag. Det är två separata statsbildningar. Så varför tala om hot och förtal mot den turkiska nationen när någon talar om folkmordet 1915? Så behöver man inte se det. Redan 1919 började rättegångar i Turkiet mot de skyldiga och den turkiska allmänheten fick veta vad det var frågan om. Men den turkiska befolkningen tyckte inte om att bli påmind om detta brott mot mänskligheten (begreppet Folkmord var inte riktigt känt då), säger Bring.