Iskender Gabrielsson är född och uppvuxen i byn Gremira i slätten nedanför klostret Mor Augin på Izloberget i Turabdin. Han bor i Sverige sedan fyra decennier och är ordförande för Föreningen Mor Augin. Som sådan är han engagerad i att kräva tillbaka konfiskerad klostermark. Kurdiska familjer som tillhör HDP konfiskerar stora arealer bördig jordbruksmark och vägrar lämna tillbaka den. Under ett av sina besök i ärendet träffade Iskender en kurdisk intellektuell där. Han heter Ismail Dindar och mötet resulterade i boken ”Seyfo” (Evrensel Basim Yayin, 2016) som bygger på Iskenders berättelser. Boken är på fyra språk i samma upplaga; turkiska, kurmanji, assyriska och engelska. Författaren blev tagen av berättelserna under Seyfo, men sade att kurdiska familjer även idag begår övergrepp mot assyrierna när de ockuperar klostrets mark, säger Iskender. Han säljer boken till förmån för Mor Augin.
Bakgrunden till bokens tillkomst är följande:
Ismail Dindar frågade Iskender om han kunde ge honom information om en legendarisk krukrörs-pipeline som gick från Izloberget till Nineve. Assyriska vinbönder brukade skicka melass eller vin från ett ställe som heter Omarkane på bergstoppen ner till Mosul genom rörledningen. Iskender hade bara ytlig information om saken men desto mer om hur lokala kurdiska ledare mördade assyrierna i byarna Gremira, M’are och Nsibin under folkmordet Seyfo 1915. Han hade ofta hört sin farmor och andra överlevande berätta. Ismail Dindar blev intresserad och ville ha berättelserna i skriftlig form. Iskender gjorde så. Han hoppades att en kurd som skriver om sina förfäders brott mot mänskligheten skulle ha större utsikter att nå dagens kurdiska läsare.
På frågan om författaren har varit trogen berättelsernas äkthet, säger Iskender ja. Men som kurdisk nationalist försökte Dindar använda ordet ”Kurdistan” om Assyrien/Mesopotamien. Iskender vägrade acceptera det.
Mördandet började i Nsibin på initiativ av de kurdiska ledarna Qodur Beg, Hasan-e Hajo, Ham-e Shakire och Usef-e Khacho. Den sistnämnde var en fattig man som hade utvisats från sin hemby utanför Kerburan efter en klassisk kurdisk familjefejd. Assyrierna i M’are behövde en koherde och anställde honom. När Seyfo började såg han sin chans att överta assyriernas egendom och kvinnor.
Qodur Beg tog på sig att eliminera Nsibins assyriske borgmästare Sharro Shammas. Han övertalade en assyrier vid namn Sawme Qore att lägga gift i Sharros kaffe under löftet att Sawme skulle bli borgmästare. Assyrierna i Nsibin mördades. Sedan kom turen till Gremira och M’are. Den senare är en grottby som klättrar i berget strax väster om klostret Mor Augin. Ordet ”m’are” betyder grottor.
Iskender hade en kurdisk vän i Gremira vars far Osman-e Brahim var vuxen vid tiden för Seyfo. Han brukade ständigt berätta för omgivningen att det var lokala kurder som utförde Seyfo på eget initiativ för att lägga beslag på assyrisk egendom och assyriska kvinnor. Idag är det också kurder som lägger beslag på assyrisk mark i dessa trakter, säger Iskender. Förövarna var uteslutande kurder under Seyfo i detta område, det kom inga turkiska soldater, tillägger han. Det var de fyra ovannämnda personerna och deras vänner som utropade och utförde Seyfo i området.
En av M’ares assyriska ledare hette Shamun dbe Melliko. Hans son var Chachano, vars barnbarn Shahre har berättat för Iskender. De kurdiska ledarna planerade ett bakhåll för att döda de stridsdugliga assyriska männen. Usef-e Khacho erbjöd sin ”nära vän” Chachano Melliko hjälp vid slåttern utanför Gremira. Usefos egen bror Ahmad varnade Chachano att inte lita på Usefo. Han sade att brodern hade onda tankar, men Chachano sade att hans ”keriv” aldrig skulle förråda honom. 18 assyriska män gick ner till fältet utanför Gremira och kurdiska ”vänner” anlände till hjälp. Chachano misstog sig. Assyrierna ställde sina gevär under ett träd. Usefo såg till att en kurdisk kvinna vätte tändanordningen i gevären med några droppar vatten. Därmed skulle gevären vara odugliga. Kurderna tog de assyriska männen hem till Ham-e Shakere högt upp på kullen som Gremira står på. Där skulle de dödas, men frun i huset protesterade och sade att deras blod och lik skulle skapa en outhärdlig stank. Då fördes de upp till en vattenkälla på vägen mot klostret Mor Augin och sköt ihjäl dem skoningslöst. Alla assyriska gevär var oanvändbara utom ett. Malis var gevär var torrt och han sköt en religiös ledare (faqqa) i pannan innan han också dödades. Faqqa följde med de andra kurderna med avsikt att tvätta sig i en kristens blod, göra s k ”kesk”. Då skulle han enligt sin muslimska tro vara en garanterad plats i paradiset. Men han dog av Malis kula.
Vid tiden bodde i Gremira omkring 60 assyriska hushåll och fem-sex kurdiska muslimska familjer. Två kurdiska klanledare bodde också där; Ham-e Shakere och Hassan-e Hajo. Hajo Agha hade sitt hem i Badebbe och ett i Gremira. Qodur Beg var statens representant, medan Usef-e Khacho bodde i M’are. De flesta assyrierna från Gremira flydde upp på Izloberget och sökte skydd i klostret Mor Malke.
I M’are samlades alla assyrier och spärrades in i en grotta. En kurd vid namn Ahmed-e Mhamma sattes att bevaka ingången till grottan fram till kvällen. Då skulle kurderna döda alla i grottan. Men han fick samvetskval och uppmanade assyrierna att binda fast honom, ta hans vapen och fly. De gjorde så och undkom. Men en del hade inte samma tur, däribland prästen Yusuf Bahho. Han hade fått löfte av Usef-a Khacho att han skulle skonas om något hände de kristna assyrierna och den godtrogne prästen vägrade tro att hans ”keriv” skulle ljuga. Prästens son Gorgis hade hört om planerna på att mörda assyrierna och sade till sin far att inte lita på Usef-e Khacho. Prästen blev sarkastisk och undrade om sonen ville hitta på en förevändning för att komma iväg till byn Kharabemeshka. Gorgis var nygift sedan en vecka tillbaka och hans fru hade traditionsenligt återvänt hem till faderns familj och befann sig där för tillfället. Prästen sa till sin son; ”erkänn att du har saknat din fru, gå du, jag stannar!”. Gorgis gick upp till bergstoppen så att han hade uppsikt över M’are. Snart hörde han skott. Det första hade riktats mot hans far. Usef-e Khacho ville också skaffa sig en plats i paradiset. Han såg till att prästens blod samlades i ett kärl och tvättade händer och ansikte i det.
En ung kvinna som hette Zero var gravid. Kurderna dödade hennes man Isa med yxhugg. Hans mamma Basse kastade sig över honom. De högg ihjäl henne också. Pappa Ishoh förskansade sig i en grotta och sköt ihjäl några av de angripande kurderna. Men de andra ropade till honom att de hade dödat sonen Isa, hustrun Basse och att Usef-e Khacho ville ta Zero till sin hustru. Det gjorde att Ishoh blev stel av chocken och kunde inte längre skjuta med sitt gevär. Kurderna tog honom och högg ihjäl honom med yxa.
Zero fördes hem till Usef-e Khacho för att vigas som en bihustru, men imamen sade att enligt Shari’a var det ”Haram” att viga en gravid kvinna som är befruktad av en kristen. Hon måste föda först. Två veckor senare lyckades Zero rymma iväg när hon och Usef-e Khachos syster var ute för att samla ved. Hon bad till helgonen Mor Augin och Malke att ge henne kraft att orka fly upp för berget. Hon kom till slut till Mor Malke och var i säkerhet. Under den traumatiska stressen hade hon fått missfall. Iskender hade vid flera tillfällen hört henne berätta. Hon grät hejdlöst varje gång.
Ett annat gripande personligt öde vad Mali som hade dödats tillsammans med sina 17 kamrater. Mali hade två söner som hette Marawge och Gharibo. Marawge dog tidigt men Gharibo blev småningom en välbärgad bonde och fick många barn och barnbarn. Han kunde dock inte acceptera tanken på att ständigt bevittna hur en kurdisk kvinna bar på hans fars vigselring. Det var Osman-e Brahims fru Amneke. Några dagar efter att Mali och kompisarna blev mördade började hundarna från Gremira äta upp kropparna. En hund hade dragit loss Malis arm med ringen i och sprang hem mot Gremira med armen i munnen. Amneke var utanför byn för att hämta vatten från Melliko-brunnen när hon såg att någonting glänste i kroppsdelen i hundens mun. Hon kastade en sten mot hunden som släppte Malis arm. Amneke gick fram, tog ringen och trädde den på sitt finger. Malis son Gharibo brukade säga att han inte ens i graven skulle glömma att Amneke bar på hans fars vigselring, men han förmådde sig aldrig att begära tillbaka den, säger Iskender.