Dr Nicholas Al-Jeloo är på Sverigebesök för att föreläsa om Seyfo med anledning av hudraårsminnet av folkmordet. Han kommer att redogöra för olika områden som Turabdin, Urmia och Hakkari och ge en helhetsbild av Seyfo och dess konsekvenser. Han är född och uppvuxen i Australien av assyriska föräldrar med ursprung i Hakkari. Därför besökte han som 18 åring Assyrien för att söka sina rötter. När han i Urmia såg hur lokalbefolkningen (kurder, och azeriska turkar) förstörde ovärderliga assyriska inskriptioner på gravstenarna, bestämde han sig för att en dag återvända och göra en riktig dokumentation av det assyriska kulturarvet. Några år senare skrev han sin magisteruppsats vid universitetet i Leiden i Holland om orientalisk kristenhet, särskilt om arkitekturen i kyrkorna öster om Tigris. 2008 började han sin doktorsavhandling om assyriernas gemensamma kultur och historia i Urmia. Han upptäckte att Urmia var ett välutvecklat område med hög utbildningsgrad och 80-90 procents läskunnighet bland assyriska män och kvinnor redan på 1800-talet. Där fanns flera tryckpressar som olika kristna missioner från Väst hade installerat. Där utgavs tidningar och där började östassyrierna skriva sitt talspråk på 1840-talet. Under det senaste året har han gjort flera besök i Hakkari i syfte att knyta tätare kontakter mellan assyrierna och detta så centrala område i deras etniska identitet. Han har bildat Facebooksidan Assyrian Hakkari and Bohtan som på kort tid har fått flera tusen följare. Där finns fotoalbum från olika byar för att assyriska ungdomar i diasporan ska få möjlighet att stifta konkret bekantskap med sina rötter. Han har också startat pilgrimsresor till Hakkari och Bohtan. Målet är att se till att restaurera förfallna assyriska kyrkor i området och öka den assyriska turismen dit, vilket även de lokala kurderna efterfrågar, enligt Nicholas Al-Jeloo. Många av dem är ättlingar till assyrier som tvingades konvertera till islam, t ex kvinnor som med våld rövades bort av kurderna. Före Seyfo fanns i Hakkari omkring 150 000 assyrier, 280 assyriska byar och mer än 300 kyrkor. 1915 flydde de till Urmia. 1924 försökte många återvända men den nya turkiska republiken massakrerade eller drev iväg dem. De fråntogs också sitt turkiska medborgarskap, vilket innebär att ingen av deras ättlingar kan återvända som ursprungsinvånare.
I programmet talar vi också om den splittring som råder bland assyrierna och hur olika kyrkoledare som den kaldeiske patriarken Luis Sako visar sin avsky mot en assyrisk etnisk identitet. För honom är kaldé både kyrka och nation, även om det rör sig om en fraktion av Österns assyriska kyrka som inte har mer än 500 år av historia. Sako och andra assyriska kyrkoledare låter sig utnyttjas av olika regimer, t ex av KRG för egna fördelar. När det gäller kurdiska ledares policy att söndra och härska ser Nicholas Al-Jeloo det största felet hos assyrierna själva som i sin okunskap låter detta ske, på samma sätt som gentemot andra regimer i Mellanöstern. På frågan om vilken framtid han ser för assyrierna i Mellanöstern, är han pessimistisk och säger att vi inte är önskvärda vare sig av de härskande folkgrupperna i området eller av oss själva som folkgrupp. Under de senaste decennierna har assyriska rörelsen lagt sin energi på att jaga ”enighet” med olika anti-assyrier (kaldéer och araméer) och förlorat mycket. Tåget håller på att passera medan assyrier bråkar om olika namn. Han anser att assyriska rörelsen måste samla sina egna krafter och under det enda relevanta namnet, assyrier, söka sina etniska rättigheter. Ett alternativ till dagens geografiska Assyrien är att söka ett eget område utanför Mellanöstern, t ex i den ryska federationen, men vanligt folk vill gärna bo i städerna och då blir det svårt att motivera någon att flytta till ett tomt landområde och bygga upp det – även om vi skulle kunna få det eller köpa det. Det viktigaste för att Assyrien ska återuppstå är att det först måste finnas i våra hjärtan innan det kan bli verklighet, avslutar Nicholas Al-Jeloo.